Marknaden Khazinsky ska stängas till fördel för ett köpcentrum. Utanför betongmuren som markerar gränsen mellan stad och ovälkommen torghandel står en bepansrad lastbil med två halvsovande poliser i förarhytten. Ett par polisbilar står bredvid. De tillhörande poliserna med sina pälskragar står utanför. Röker och småpratar med en man med videokamera. Igår var det kravaller just här, många greps. Säljarna agerade till försvar för sina jobb. De hävdar att när marknaden stängs kommer fyra tusen människor förlora jobben. Rejält överdrivet antagligen, även om man räknar de som levererar varor. Men klart är att många invandrare från andra regioner och före detta Sovjetstater kommer drabbas. Det är mest uzbeker, khazakstaner och tadjikistanier som står för handeln. De emigrerar ofta till Ryssland för att tjäna sitt uppehälle, och eventuellt försörja familjen som blev kvar. Snöskottarpatrullerna har jag ju redan berättat om.

Vi kommer dit dagen efter de stora kravallerna. Folk håller på att riva sina stånd och är minst sagt förbannade. På allt och alla. När journalisten börjar prata med en man så har hon snart en hel klunga runt sig. Alla vill säga sitt. Jag går runt lite på måfå, tar lite bilder och försöker prata med folk. Det går sådär, ryskan är fortfarande ganska elementär. Mitt bland alla halvt rivna stånd hittar jag tre som fortfarande är öppna. De håller på att sälja ut det sista. I ett av dem – frusen och rutten frukt. I de två andra – tidningar och lite kläder. De kommer uppenbarligen sälja tills de handgripligen blir utkörda.

I mitten av marknaden finns en liten samlingssal. När jag först kliver in sitter det ett tjugotal på stolarna. Några står utanför, röker och diskuterar. Jag inser att något är på gång och hänger kvar. En halvtimme senare är salen fylld till bristningsgränsen. Sasha kommer in och berättar vilka vi är. Presenterar mig som Simon, hans kollega från Sverige, och jag drar ner en rungande applåd. Inte riktigt van vid den uppmärksamheten som fotograf. Men efter det är den misstänksamma stämningen borta, och jag kan plåta på helt obehindrat. Följer gör ett eldigt möte där någon (en advokat förstod jag det som), förklarar läget och vad de kan göra för att överklaga eller förhindra stängningen. Folk ställer frågor eller tjattrar helt enkelt rakt ut. Mitt i allt kliver en snubbe fram och håller värsta brandtalet, vilt gestikulerande. Han drar ner dagens andra applåd, folk verkar laddade. Senare får jag höra att de pratade om att samlas för att riva ner plåtarna som håller på att svetsas upp för ingångarna.

Utanför står ett par äldre män och pratar med Sasha. Den ena av dem kommer fram till mig och börjar snacka. Jag förstår inte mycket, men Sasha översätter. Han utlovar en ny revolution hundra år efter den förra. 2017, då tar vi över igen, förklarar han. Det här ska tydligen vara början.

Det är klart att attraktiv mark relativt centralt i en stad med fem miljoner invånare måste utnyttjas på ett bra sätt. Det är klart att man ska motverka svarthandel. Det är klart att det ser bättre ut med ett köpcentrum än en massa fallfärdiga skjul. Men det är fan så mycket tråkigare.

De boende i betongblocken kan vänta sig en ny utsikt inom kort.

Sista kunden, i sista ståndet?

I samlingshallen innan anstormningen. Lapparna på väggen var det någon slags dagboksnoteringar från senaste tiden. Tror jag.

Bossen förklarar läget. Till vänster med block – journalistkollegan som var med.

Sammanbitet var ordet.

Kvinnan till vänster i bild var vansinnig. Inte just när bilden togs, dock.

Så bommas marknaden igen med hjälp av takplåt och pinnsvets. På samma plats om ett par år kan man säkert käka burgare på donken och dricka kaffe på Starbucks efteråt…