Innan jag börjar plåta någonstans, vartsomhelst, så måste jag känna in stället. Det gäller oavsett om det är ett jobb för lokaltidningen, eller om jag är ute och reser. Gå runt ett varv, se vad som händer och vart det händer. Vilka som kan vara intressanta. Vart jag kan gå och inte kan gå. Vart jag bör gå och inte bör gå.

I den här staden med närmare fem miljoner invånare så tar det naturligtvis lite längre tid än vanligt. De första fem dagarna hade jag med mig kameran överallt, men tog knappt en enda bild. Nu börjar jag sakta vakna upp. Har lärt mig en del om när det fungerar och inte fungerar att springa runt med kamera. Oftast fungerar det ju bra. Men bättre att vara försiktig än korkad. Fortfarande är merparten av bilderna ganska anonyma och på avstånd. Men långsamt närmar jag mig. Jag lär mig steg för steg hur det är just här. Hemma fungerar det oftast bra att sticka upp kameran i ansiktet på någon; få säger ifrån. Här är det lite annorlunda, och det gäller att lära sig hur man ska bete sig för att få de bilder man vill ha. Börjar forma någon slags taktik för hur jag ska gå tillväga, och för varje bild så vågar jag lite mer.

Orden börjar komma, tre timmar lektioner om dagen gör sitt. Det är svårt, och det är en lång lång väg kvar att gå. Men jag är på väg. Ser bilder överallt, och det är frustrerande att inte ta dom när de finns där, mitt framför mig. Men jag noterar och suger i mig allt jag stöter på.

Jag sprutar idéer just nu. Har minst ett tiotal olika projekt av varierande svårighetsgrad på lager. Vissa har jag redan kontakter för, andra är svårare och mindre realistiska. Men känslan är positiv, och jag vet att jag har allt i egna händer. Har fixat en del riktigt bra kontakter här, så allt kommer flyta. Måste bara ge det tid, vilket jag ju faktiskt har ytterst gott om. Vilken lyx egentligen. Plugga, jobba när jag vill/kan. Och alla möjligheter i världen.

Idag frös jag röven av mig efter skolan, trots att jag är sjuk och jävlig. Vandrade runt endel i närheten av där jag bor, för att utforska och ta lite bilder.

Hundra meter från min kåk – finska viken.

Stod och väntade på denna bild i tio minuter. Fingrarna höll på att falla av, men tillslut kom lite folk, samtidigt som duden i fönstret ställde sig på rätt ställe. Tålamod. Men de hade ju kunnat vara placerade bättre. Det hade kunnat vara någon i förgrunden. Kommer nog återvända till det här stället. Är jag dum i huvudet eller bara envis eller är det såhär man måste göra? Svaret är väl en kombination av de tre. Men tålamod är nog det viktigaste när det kommer till fotografi…

Gymmet bakom mig tar marknadsföring på allvar. Ska nog börja träna där. De har bastu, bara det. Så värt!

Och igen, “mina hus” bakifrån. Jag bor på femte våningen i det vänstra.