Tänkte berätta lite om vad jag gör här, hur det funkar, hur det inte funkar, vad som är drygt, vad som är skönt, och så vidare. Har varit på plats i fyra veckor och har hunnit bli klokare på många sätt. Vad gäller projektet så är det nog fortfarande litet av en öppen historia, något som kan kännas rätt drygt. De flesta bilder jag postat de senaste veckorna är från Buchta – området där alla “issporter” kommer gå av stapeln. Där har jag hängt dag efter dag. Plåtat sönder det totalt. Men det har känts nödvändigt. Dels är det sjukt bildmässigt, dessutom finns det många bra historier att berätta.

Men, och då kommer vi in på det första dilemmat, vinter-OS innebär ju rätt mycket mer än is-sporter. I själva verket är det kanske den mindre delen av spelen. Huvudsaken är ju BERGEN. SNÖN. VINTERN. Då är det lätt att hamna på villospår. Borde jag spendera lika mycket tid uppe i bergen? Vad missar jag? Det är svårt att vara på två ställen samtidigt. Och ännu svårare att göra ett bra jobb som bildjournalist på två ställen samtidigt. Så man måste välja. Jag har valt Buchta, hittils. Det första stressmomentet, sammanfattat: Har jag valt rätt? Borde jag vara någon annanstans istället?

Över till det praktiska. För att ta mig till Buchta tar jag först en 20 minuters promenad till busshållsplatsen. Sen en halvtimmes busstur innan jag är framme. Med diverse väntetid blir det 1-1,5h. I Buchta finns ingen mat, så det måste klaffa för en hungrig jävel som undertecknad. Väl där så knallar jag runt i två-tre-fyra-fem timmar, plåtar, träffar folk och så vidare. Har jag tur klaffar ljuset, mötena och allt, och det blir hyfsade bilder. Sen är jag hemma vid 21 och håller på att dö av hunger. Hem, ladda in bilder, käka, renskriva dagens anteckningar, sen är den dagen över.

I och med att ingen vet, inte ens de som bor där, när hus kommer rivas, så försöker jag vara där så ofta som möjligt. Min drömbild just nu är ett äldre par som gråter medan de ser sitt hus sen 50 år bli damm. För att det ska hända så måste jag ha tur och tålamod. Jag måste fortsätta åka dit. Det positiva med all den här tiden i Buchta är, som jag nämnde tidigare, att folk börjar känna igen mig. Det är kul. Idag fick jag bussresan hem betald av en 12-åring som förbarmade sig när chaffisen inte hade växel på min 100 rubel-sedel. Bara en sån grej.

Men det gnager hela tiden i bakhuvudet. Borde jag vara någon annanstans? Missar jag något? Är ljuset fantastiskt uppe i bergen nu? Var kan jag ta en bra översiktsbild? Borde jag ta en helikoptertur? Borde jag sitta hemma och ringa de officiella källorna ännu oftare? Ligga på mer? Leta andra vägar? Hur ska jag få tag i dem? Vad blir det av det här? Vilka bilder har jag missat?

Och… Borde jag inte kunna producera ett schysst reserep medan jag är här? Borde jag inte fixa något generellt om förberedelserna som går att sälja? Sochis enda hockeylag, det är ju ett klockrent rep, det borde jag göra. Sportskolan runt hörnet vore ju grymt. Jag borde följa aktivisten mer. Jag känner en kille som tolkar på kraftverket, han borde jag göra något på. Gästarbetarna, de borde jag göra ett rep på. Jag borde se lite mer sevärdheter. Jag borde bada.

OK, lite random tankar om mitt hemskt betungande liv som lökig student som har sju veckor på mig att göra exakt vad jag vill utan någon press, egentligen. Det är kanske det man måste komma ihåg. Men utan prestationsångest blir ju inget gjort!