Efter att ha sagt adjö till Alexander så åkte vi vidare. Efter mycket letande, och många kilometer på lervägar gjorda för kraftigare bilar än våra (en navkapsel sprack tydligen, men Avis var stora och lät det passera obemärkt…), så hittade vi tillslut fram till några små byar på stranden av Europas största sjö.

Här var det full aktivitet. Mycket fiskare som satt i solnedgången och gjorde sin grej. En del tältade, vilket fick mig och Robin att inse att vi skulle haft en vecka istället för en kväll, och ett tält i bakluckan. Nu var det inte så, men vi njöt ändå. Vilket ställe! De slitna trähusen blandades här med nyuppslagna lyxsommarstugor, men det var väldigt tomt. Förutom fiskarna så såg vi inte många människor.

Gick förbi en bil som stod och puttrade på tomgång, de laddade väl upp batteriet. Många hundar som sprang omkring. En vart våran bundis, och följde med på hela promenaden längs den snåriga stranden. När vi skulle dra senare, så sprang den efter/framför/bredvid våran bil – i 20 minuter. Det var helt tyst förutom något enstaka hundskall, lite fågelkvitter och långsamma vågor in mot stranden… Terapi efter några månader i St. Petersburgs hets. Slogs mellan impulsen att springa runt och plåta allt häftigt, och att bara chilla och njuta av att vara där. Gjorde mest det senare. Fiskarna hade ju gjort sig bra på bild annars. Men, stället står kvar, och nångång ska jag fan i mig ta mig dit med ett tält under armen. Och kanske ett fiskespö. Ja, det blir tjatigt med bilder på hunden. Men ni kanske ser hur härligt det var.