Valentina Selivanovas son och svärson håller på att tömma och riva huset de bott i sen 1972. Ett ganska enkelt men fint hus, med havsutsikt från balkongen på andra våningen. Skelettet är kvar och utanför ligger högar med kopparrör och annat som går att sälja. Något som ser ut som början till en majbrasa visar sig vara vindruvsplantorna som de rivit upp från bakgården. Mitt framför huset – en stor lerpöl med en grävare i mitten. Där brukade deras grannar bo – nu finns det ingenting. Bakom huset är den enorma sandlådan som om ett par år ska vara själva navet i de Olympiska spelen. Just nu är det en lerig röra med kranar och maskiner som jobbar dygnet runt. Stålskeletten växer för var dag, skyddade av en två meter hög blå plåt som slingrar sig runt alltihopa.

I det sista möblerade rummet bor Valentina och hennes make fortfarande. Vardagsrummet. Innan veckan är slut ska även det vara tömt. Sen kommer det maskiner och tuggar ner huset. De har mottagit kompensation från det statliga företaget Olympstroy som ansvarar för alla byggnationer. Problemet är att denna kompensation motsvarar en bråkdel av markens värde. Den räcker knappt till en lägenhet i Sochi. Än mindre ett nytt hus vid havet. Valentinas förklaring? Först blir det park för OS, sedan säljs marken dyrt till oligarker som suktar efter havsutsikt. Medans de som bodde här från början får tränga ihop sig i en liten lägenhet i stan. Långt från havet.