Idag när jag satt på redaktionen så snöade det uppåt. Så drar allt igång. Igen. Gatorna skottas alldeles för sakta, och det blir ett jävla liv här i stan. Snöskottarpatrullerna med Uzbeker och andra gästarbetare tar på sig björnfittan och hugger närmsta spade, igen. Medan arbetet pågår så kryssar folk fram mellan snötäckta bilar. Tjejer i päls och med 15 centimeter höga stilettklackar har det tuffare än någonsin.

När jag klev ut från metron, 15 minuters promenad från där jag bor, så såg jag bilder överallt. Tänkte nä, jag orkar fan inte. Ska bara hem och käka. Gick en bit till. Tänkte hoppa på en buss. Men fan, kunde inte missa detta, så jag bestämde mig för att ta fram kameran och plåta lite istället. Ju sämre väder, desto roligare. En tant med tillhörande gubbe kom fram och pratade när jag tog en bild av en snöövertäckt Lada. Hon undrade varför jag tog bilder av en så ful bil. Sa att den var vacker med all snö. Då fattade hon och började fråga ut mig om var jag är ifrån, vad jag gör och var jag bor. Och berättade var hon själv bor. Trevligt litet samtal, i snökaoset. Fem minuter senare var jag en riktig gentleman och hjälpte en gammal pensionär som stupade framlänges i djupsnön när hon kämpade sig framåt med matkassen i högsta hugg. Ledde henne till fastlandet och kände att jag gjort dagens goda.

Kameran var såklart täckt i snö och vatten. Men den lever än.

Den här hunden ser jag nästan varje dag – den brukar ställa sig vid övergångsstället där jag står och väntar på bussen och bara skälla rakt ut. En gång jagade den en annan hund över vägen. Sen brukar den alltid hänga utanför mataffären, som ovan. Sitter där och tigger, hoppas på att någon ska lämna en liten matbit, antar jag. Mataffären har förövrigt öppet 24/7, och har vanligt sortiment med vanliga priser. Fem minuter från mig. Helt kungligt!