Just nu känns det verkligen som att jag jobbar i medvind. Jag börjar bli igenkänd i området, och folk lättar upp. Jag börjar veta var jag kan gå och inte (dvs, jag kan gå exakt överallt för det mesta är ändå utflyttat). Idag stötte jag på de här ungdomarna som hjälptes åt att tömma huset som Vlad, till vänster i bilden ovan, vuxit upp i. Trä, skräp, etc kastade de över staketet, metall och annat som kan vara till nytta las i en hög. Efter ett tag stötte jag på farsan i familjen, som var extremt skeptisk till en början precis som alla andra. Men efter att vi pratat några minuter och han låtit mig prata i telefon med hans kompis som bor i Uppsala så lättade även han upp och det var bara att plåta på.

Tidigare under dagen träffade jag en tant som fortfarande jobbar på en åker, inom synhåll från de gigantiska byggnationerna. Om hon hinner skörda den här gången, det vet hon inte. Hon har jobbat på just den plätten i 40 år. Ända sedan tiden den tillhörde Sovchozen – namnet på Sovjets statliga farmer. När jag skulle presentera mig och förklara vad jag håller på med så avbröt hon och sa att hon redan hört om “den svenska studenten”. Så ryktet sprider sig. Bra.