Buchta. En del av Adler som i sin tur är en del av Sochi. Man känner, ser, luktar och hör att det är ett dödsdömt område. Ungefär 250 bostadshus ska rivas, plus en del industrifastigheter. Överallt skitiga män i arbetskläder. Påväg till byggena, eller påväg att rädda vad som räddas kan från sina hus. Ett par kvinnor samlar järnskrot ur en bråteshög. Några hus är redan tomma – ägarna har nog funnit sig tillrätta i sitt nya hus eller sin nya lägenhet. De här husen står kvar som skelett, tomma, länsade på allt som kan vara värt något. Återstår bara för Olympstroys bulldozrar att jämna dem med marken och planera ut marken, förbereda för OS-parken.

Hela jag är skitig av att ha klafsat runt i lervällingen som utgör småvägarna in till husen. Drar jag med ett finger på kameran så blir det brunt av allt damm i luften. Och överallt runt mig kör tunga maskiner. Det dånar och vibrerar. Det känns som en enorm sandlåda, egentligen. Sergej, till vänster på bilden ovan, har bott i sitt hus sen 1957. Snart rivs det. När vet de inte.

“Vad jag tycker om allt? Det är ingen idé att tycka, har staten bestämt sig så blir det så. Vi kan ingenting göra. Så är det i vårat land.”