Reklam – visuell prostitution, ett statement på en avstickargata till Nevskij Prospekt.

I tisdags fick jag uppdraget att täcka en demonstration som skulle äga rum på onsdagen. En demonstration mot kommersialisering av det offentliga rummet. Reklam, alltså. Enligt pressutskicket skulle det kastas tomater och tv-apparater. Vilken dröm, rent bildmässigt. Jag högg direkt!

Är där en kvart före utsatt tid, för att kanske fånga de tillströmmande massorna. Inte en käft. Enda tecknet på att det är en demonstration på gång är de eviga poliserna, i sina pälshattar. De spatserar gatan fram och tillbaka, beredda, bara ett stenkast från Nevskij Prospekt. Jag står på hörnet och ser suspekt ut i min helsvarta klädsel, komplett med m/90-kängorna som blivit standardskor i detta eviga snöslask. På hörnet mitt emot står en annan suspekt man. Måste ju vara hemliga polisen eller nåt, tänker jag, jag är ju i Ryssland förfan. Men han går snart.

Så kommer ett gäng på åtta. De har en kartong full med tomater. Där är mina demonstranter, alltså. Jag börjar prata med en kille som följer lite bakom. Det visar sig att han också är fotograf. Evgenij jobbar för Novoe Vremja. Frågar hur många han förväntar sig komma. Inte så många, tio kanske.

Evgenij är riktigt trevlig. Jag får hans visitkort, och vi gör upp att ses på ett vernissage på lördag. Bra att få lite kontakter i St. Petersburgs högst levande bildjournalistikscen. Det visar sig senare att jag sett flera av hans bilder innan jag kom till stan, då jag kollade upp vad de lokala håller på med. Han är grymt duktig och har gjort massor av intressanta projekt.

Demonstrationen inleds. Jag räknar till åtta demonstranter, fyra fotografer inklusive mig, samt ett tv-team. Det känns patetiskt att plåta. Vi trängs och alla försöker få till en egen variant. Men troligen tog alla ungefär samma bilder. Jag får veta hut av en bastant kvinna i trettioårsåldern med ett gigantiskt, svarthårigt födelsemärke på kinden. Hon är fly förbannad för att jag, med mitt stora motljusskydd, tydligen inkräktar i hennes bilder. Hon kör med 17 millimeter, vad fan ska jag göra? Ta svansen mellan benen och gå hem utan bilder? Skulle inte tro det. Gruffar vidare. Poliserna kommer fram och pratar. Kollar tillstånd och dokument hos han som står som ansvarig. Stämningen är avspänd. Tjejen med tomaterna försöker få förbipasserande att kasta en tomat. Ingen tar erbjudandet.En liten babushka som nätt och jämt når mig till bröstet och har händerna fulla med två spräckfärdiga matkassar kommer fram och skäller lite. Står lite på avstånd och skriker. Till slut går hon därifrån. Hon protesterade väl mot protesten, antar jag.

En man kommer fram till mig och beklagar sig över att de har en prostituerad på bilden. Ja, säger jag, och försöker förklara vad dom menar. Tror inte han riktigt bryr sig, han ville nog bara klaga lite.

När det lilla spektaklet är över så kommer den bittra lilla kvinnan med födelsemärket med tillhörande svart hår fram för att skälla lite mer. Hon säger att jag och min kamera inte ska komma och förstöra när hon försöker göra sitt jobb. När jag lugnt förklarar att jag också gör mitt jobb så har hon inget mer att säga. Bara muttrar och går. En seger till Sverige, alltså.

En vän och en ovän rikare så traskar jag mot redaktionen. Berättar för Sasha om surhaggan. Ja, hon är ful och sur, säger han. Inget att bry sig om. Hon jobbar för ITAR-TASS, Rysslands största nyhetsbyrå. Vilken tur att jag inte fick praktik där, då.

En loj polisman kollar dokument, dessa eviga dokument, medan en ung rysk tjej börjar vara less på att kasta tomater.