Området jag var i igår heter Имеретинская Бухта, Imeretinskayabukten. Idag återvände jag, pratade med en hel del folk och fick veta att samtliga byggnader på hela sträckan ska rivas. Allt blir parkområde till OS. Fick även höra andra sidan av myntet. De som bor i de ytterst slitna hyreskasernerna utan varmt vatten och med instabil elektricitet, de är mest lättade över att få något annat. En gubbe som höll på att meka med bilen sa “Äntligen river de den här skiten.” Vet inte riktigt vilken väg jag ska gå nu. Om jag ska koncentrera mig på det här området kanske. Det är bildmässigt iallafall. Kanske kan bilderna härifrån passa bra till en allmänt hållen text om förberedelserna för OS, de problem och fördelar de medfört, samt hur folket ser på det? Jag jobbar vidare.

Ludmila, 56, och Vladimir, 60, på bilden ovan är ett par av de som verkar något positiva till flytten. De har fått ett nytt hus i området Некрасовка, Nekrasovka, som ligger ett par kilometer bort. Men Vladimir har bott i huset i 50 år. Han är kvar, än så länge, medan frun och sonen Oleg flyttat in i det nya huset. Jag följer med Ludmila till det nya huset för att ta en titt, vi kryssar mellan halvt rivna kåkar och lerpölar, sedan reser sig något som ser ut som ett kvarter rakt ur en hollywoodfilm. Uniforma stenkåkar med röda tak (det är borgmästarens nya policy – samtliga tak i Sochi ska vara röda) längs en snörrät gata. Medan Ludmila gör i ordning en rysk bjudning så pratar jag med sonen, Oleg. Han säger att allt är bra med det nya huset. Men känslan vid bordet i det kala köket är ändå rätt sorglig. Det verkar som att de helt enkelt tar smällen och gillar läget.

“Vi är Buktens barn” och “Bukten forewer” (sic). 🙂